Det var bra länge sedan jag läste ett stycke svensk samtidsprosa som med en sådan förtrogenhet med det mänskliga psyket och respekt för sina novellfigurer lyckas fånga det lika elementära som gäckande i konsten att vara människa.
Smedbergs noveller är, på trots mot genrens vedertagna poetik, inte riktigt på väg någonstans; snarare manifesterar de sig som oändligt fascinerande och märkligt skimrande lägesrapporter från den gråa vardagen som vi, kära läsare, väl brukar kalla livet.

Martin Lagerholm. Kristianstadsbladet.

”Frostklädd mark, gråaktigt gryningsljus och ett slags markant ensamhet.” Några ord från en av Åke Smedbergs noveller som också sammanfattar andan i hans författarskap, tycker jag. Fast då saknas en mycket viktig ingrediens: den stor förundran som genomsyrar hans texter inför – som han skriver – livets oerhörda gåtfullhet. Och det är i försöken att ringa in den där gåtfullheten, i vari ett liv egentligen består, som gör Smedbergs texter så spännande.
Det blir storartad konst i det lilla.

Mia Gerdin. SR/Kulturnytt

Titeln på Åke Smedbergs nya novellsamling är välfunnen och triggar nyfikenheten. Vad förenar egentligen den store argentinske författaren och staden Sundsvall? Besökte Borges Sundsvall när han var i Sverige eller handlar det om författarens stora intresse för nordisk mytologi, eller är det rentav en novellsamling i Borges anda? Nej, Smedberg har inte försökt att efterlikna mästaren men titelnovellen sticker fantasifullt ut bland de nya berättelserna. Här blir omöjliga möten möjliga…  Det är en berättelse som är skriven med stor lust och finess; denna samlings lilla pärla.

Kaj Schueler i Svenska Dagbladet

Sammantaget är det här en lysande bok – skakande, välskriven, medkännande, insiktsfull – skriven av en erfaren författare som behärskar sina litterära uttrycksmedel. Jag är tagen av de första elva novellerna men den sista får mig nästan att brista i gråt. Här träder författaren ut ur fiktionen och berättar naket om sin hustru som dog i cancer 2010. Ibland stockar sig hans röst: ”jag kan egentligen inte skriva om det”. Men skriva måste han förstås: ”Ja, vi går ett slag, du och jag. Ingenstans, vi bara går. Jag har inte särskilt mycket att säga. En ärlighet i sig. Och döden kommer vi inte åt. Vi låter den vara. Låt den vara.”

Johan Werkmäster i Göteborgsposten